Boisen

Jobbar du på Sahlgrenska eller Carlanderska? I Göteborg? Eller känner du någon som gör det? Läs detta i så fall och dela/länka vidare till dem som jag nu tänker ge er andra en glimt av. T.ex. de som finns på SU avd 68.

Samma dag som jag packade upp min nya bok, den jag är så stolt över, fick jag veta att jag nog inte var helt frisk. Ja detta är nu inte alldeles överraskande eftersom vi alla lite då och då är både vissna och “sugtappade” men den här gången var det värre än vanligt. Provtagning och väntan, var vad som gällde. Kan tala om att det suger. Vecka, efter vecka! Jag berättade för väldigt få vad som gällde för jag gillar inte hurtiga tillrop typ “Du ska se att det nog inte är…. osv”. Det är bättre att bara lyssna och nicka.

Så skrevs jag in i går för ett nytt prov som krävde sövning på statens bekostnad. Tror att det går lös på ca 5 lusentappar (eller mer) att vara patient på ett sjukhus, per dag räknat. På Bolaget är det klart billigare men då gäller självmedicinering med bristande eftervård. Och man får ingen vit namnremsa runt handleden heller!

I dag skrevs jag ut efter att ha träffat en låååång rad fantastiska människor. Alla, absolut alla, hade tid, lyssnade, skänkte ett leende eller bara strök mig vänligt över armen. Några hade slöja över håret, andra hade vit (fast grön) rock över håret på bröstet, men alla, alla var fantastiska. Detta att kunna stanna upp i ögonblicket och se bokstavligt talat, vem det än är, och visa värme, det behärskade de.

Det var med glädje jag kunde ge läkaren som skrev ut mig ett glatt “Dig hoppas jag att jag slipper möta igen”. Och han tog det som en man, med ett lika glatt leende och ungefär “tack detsamma”. Sedan åkte jag hem, lätt lullig efter narkosen och hann jobba några timmar före “Så ska det låta” i soffan.

Nu vet jag att jag kommer att hänga med ett bra tag till. Funderar faktiskt på att börja röka cigarr på min 80-årsdag, men lovar inget. Det är så många år dit och jag har ju inte rökt sedan jag var ca 20. Kan bli tufft!

Hoppas vi ses här snart igen,

KramA

Läs mera om boken på: http:/astridboisen.hoi.se/

I Stockholm nu på onsdag? Då kan du anmäla dig till min releasefest med vin och mingel på Talarforum kl 16.30. Jag kommer att berätta om min bok och om vad detta att leda sig själv och andra innebär. Och jag lovar att inte leverera fyrkantiga modeller “gör si, gör så”. Sådana finns det redan tillräckligt många.

Att skriva är en sann fröjd vare sig det är en bok, en blogg eller några rader till en vän. Att välja ord med omsorg. Väga på våg. Så härligt! Tror att målaren känner samma sak när han blandar färger på paletten.

Men bäst av allt är att få feedback på de lästa raderna. Att veta att tankarna har fött nya tankar. Det är en sann glädje. För just detta att skapa reflektioner är en del av livet, det som gör det roligt att leva hur gammal man än blir. 

Välkommen på onsdag. Gå in på Talarforums hemsida talarforum.se och skriv in mitt namn så kommer du till anmälningsformuläret. Vill du köpa - Kokbok för chefer & vanligt folk, lyckade recept för god kommunikation och gott ledarskap - kan du göra det på nätet eller med rabatt nu på onsdag.

Hoppas att vi ses snart

KramA 

Den som ler får se, skrev en Torsten Larsson häromdagen. Lysande tycker jag. För det vi ser silar vi ofta genom allt för bistra och kritiska glasögon. Men ler vi - ja då kan det bli ganska bra. Det vi ser alltså!

Jag träffade en gammal bekant i går, som jag inte sett på flera år. Han var kanske inte den jag längtade mest efter att träffa men solen sken och jag var på bra humör så varför inte ge honom ett glatt “Men hej, va´ kul att träffa dig så här mitt i vårsolen!” Och så skedde ett litet under. Han log. Med hela munnen. Och föreslog en fika och jag hade tid, så varför inte.

Resten kan du lista ut med stortån. Vi satt där i vårsolen och hade väldigt trevligt invirade i varsin filt men på gott humör. Vi log ikapp och jag har nu insett att han är en trevlig prick!

Tänker jag skitstövel om någon, så är det en skitstövel jag också möter hur trevlig han eller hon än försöker att vara. Men tänker jag trevlig prick (not a prick) ja då blir figuren genast så sympatisk. Bara att välja vilka glasögon man vill ta på.

Hoppas vi möts här snart igen.

KramA

Har du fått en tankeställare av dig själv någon gång? Jag fick det i går, samma dag som jag fick min pinfärska bok från tryckeriet. Jag fick alltså samtidigt ett besked om något helt annat, något som var tufft att möta. Min första tanke var att ska jag inte få vara glad nu, den här dagen som jag längtat så efter, men så satt jag mig och började bläddra i min egen bok… och då hände något mycket märkligt. Jag läste om hur vi tänker “automatiska” tankar - i min egen bok - och insåg att jag gjorde just det man gärna kan avstå från.

När man hamnar i den sitsen - att tänka automatiskt - är det bra att trampa upp nya gröna små stigar i hjärnan. Bokstavligt talat säga åt sig själv att bryta tankekedjan och leta upp en ny! Så jag tog råd av mig själv och funderade över hur jag kunde tackla den jobbiga frågan på ett annat sätt och det funkade. Jag såg plötsligt en helt annan vinkel på det hela, att jag kunde låta glädjen och stoltheten över boken ge mig den energi jag behövde för att klara av det jobbiga. Märkligt men sant och det stämmer. Jag kommer att klara utmaningen.

Hoppas vi ses här snart igen.

KramA

Om ett par dagar släpper jag min “baby”. Oj, vad jag har jobbat och haft kul. Du vet den där känslan man har strax innan gästerna ska komma till ett jättestort kalas man förberett länge. Så känns det - fast typ i kubik. Och babyn är en bok om kommunikation och ledarskap.

Jag har inte ens haft tid att blogga här och på minibloggen Facebook har jag varit väldigt “försynt”. Det kanske rent av varit bra. Det finns stunder när jag tänker att det jag jobbar med - kommunikation - kan svämma över. Kanske dags för eftertanke lagom till “släppet”.

Att kommunicera innebär att ha något tillsammans, t.ex. ett samtal IRL eller ett snack på nätet. Samma ordstam som i kommun faktiskt och en kommunal angelägenhet är ju gemensam. Förr i världen gick det bra med brev också :)) Men vad händer när man bre´r på för mycket? När man skriver MER än vad som behövs? När man skriver så att den som ska läsa - eller lyssna på nätsnacket - inte ids lyssna? Ja, hon eller han stänger av till slut. Fullt begripligt.

Så grejen är att vara lagom mycket där, på nätet. När man märker att man skrollar så snabbt på inflödet att man inte hinner uppfatta vännernas profilbilder, ja då är man ute i tassemarkerna. Eller när man klickar lite gilla hit och gilla dit bara för att vara “snäll”. Det är också en liten bjällra!

Hur som helst så kommer jag att blogga vidare men under en period kanske mera på min boks hemsida än här, http://astridboisen.hoi.se/ . Vi får se….. men hoppas att vi ses snart igen.

KramA 

Min fb-tråd häromdagen drog i gång snacket. Den är fortfarande i gång och närmar sig 100 kommentarer, som bevisar att fb visst kan vara mer än bara “najs” och “trångt”. Du hittar den på min öppna wall: “Bloggade om hur najsa vi är här på fb”. Jag är så glatt överraskad av kraften och spännvidden i debatten.

Facebook kritiseras med all rätt för många avarter men det jag kan se är att den också är på väg i rätt riktning. Twitter däremot har jag lite svårare för. Där kan man snacka om trångt. Sociala medier har tveklöst kommit för att stanna. Den som står på utsidan och tittar på kommer att tappa mer och mer av kontakten med samtiden. Och just det har många insett nu.

2010 var genombrottsåret för sociala medier. Hur de ser ut i slutet av 2011 eller nästa år, ja det får vi se. Mycket kan - och kommer att hända. Sajterna utvecklas eller slocknar, andra tänds, men kul är det.

Avslutar med Jeffrey Wijnbergs lilla ”snällvers”, som tål att tänka på, för inte vill vi ha det så?

Jag älskar mig själv, det är min högsta lycka,

jag vet ej något bättre än handen min få trycka.

Jag friar till mig själv naturligtvis,

och bildar en familj - på något vis.

Hoppas vi möts här snart igen

KramA

En humoristisk vän i skaran, stilig man för övrigt, roade sig häromdagen med att leka med sin profilbild. Han hade svärtat den lätt grånade kalufsen och vitat upp gaddarna. Några rynkor fanns inte längre kvar men leendet var intakt. Och så skrev han i sin status “Botox, laserkirurgi, tandblekning, hårfärgning, hårborttagning, krämer och olja… Alla dessa möjligheter! Kanske dags att piffa upp sig lite, och byta profilbild?”

Vad hände? Jo han fick sammanlagt 46 kommentarer, varav de flesta sa ungefär samma sak, dvs att han var sååån fin som han var etc. OK, några var roliga men de flesta gick ut på att stryka honom medhårs och kredda honom allt vad de orkade. Och ALLA kommentarerna, utom en, kom från kvinnor, tills en av dem rev i å det bestämdaste. Hon lackade helt enkelt ur, fick spel och sa ett och annat väldigt klokt ord om hur vi låter det positiva svämma över alla bredder.

Jag blev så glad för hennes markering. Tror att det är dags att en och annan här tar sig en funderare över vad som händer om vi bara säger “halleluja” till allt. Vi devalverar ju därmed innehållet i de ärligt menade och uppriktigt positiva kommentarerna. Jag kan inte längre skriva “va´ bra” utan får fläska i med superlativer i rad om jag ska förmedla att jag tycket något var - typ bra.

Men tro nu inte att jag är lack på sociala medier. De har kommit för att stanna. Tveklöst. Men låt oss för allt i värden göra dem till något bra i stället för något flummigt och urvattnat! Hoppas bli påhoppad nu ;?)

Hoppas vi ses här snart igen.

KramA

…. är lätt om man ser vad man gör. Men om man har en bindel för ögonen? Ja, då blir det genast lite svårare. Leken är rolig för man kan skratta åt sina misstag. Vore ju rätt bra om man hade den inställningen lite oftare i vardagen också. Typ oftare vågade chansa IRL. Alltså lite som att ha förbundna ögon men ändå försöka så gott det går. För visst är det så att vi sällan har full koll. Hur gärna vi än vill. Det är bra att ha mål att jobba mot, men man kan samtidigt se vad som händer om man tillåter målet att glida en aning “på sniskan”. Man kommer inte dit man tänkt sig men man kan få en trevlig överraskning.I år har jag jobbat mot ett tydligt mål, att skriva klart min bok om kommunikation och ledarskap. Min deadline var den 1 december. Snacka om att jag har skrivit. Snudd på att tangenterna är utslitna. Men så roligt jag haft och så många överraskningar jag serverat mig själv under resans gång. Jag har sett saker växa fram på skärmen så där nästan bara av sig självt. En bit in på nästa år kommer boken att finnas att köpa och jag lovar, den är inte en managementbibel. Så´na finns det redan gott om. Detta är raka motsatsen och med gröna små gubbar som skuttar runt, nästan som grisarna här.

När man har kul blommar fantasin. Ställde frågan häromdagen om vad ett visst ord betydde. Här kommer några av svaren. Försök att gissa vilket ord det handlade om innan du läser svaret längst ner.

Extremt uppiffade tjejer - Bakad potatis med hummer och rysk caviar - 52:or med kromade bombhållare - En som försöker måla allt i grått - Bakverk - Dolly Parton med heljusen på - Nyårsraket - När pralleröven får till det största knytet - Namedroppare - Person som ständigt ska överträffa andra - Godis - En sån som gör mig arg - Hushållsredskap - Nyårsfrossare - Folk som klär sig i märkeskläder - Stridsflygplanspilot - VD för Rotums Kanoner och krut - ……eller möjligen en person som kl 05.15 skriver på FB att “Ska strax lägga sista handen vid min skolbyggnad som jag själv byggt av ekologisk kospillning i en förort till Bangalore”.

Svaret är Skrytbombare, alltså såna personer eller företag, som på FaceBook bombar andra med sin egen förträfflighet och “råsäljer” fast utan att lyckas. Man hinner ju tröttna, dölja eller avadda. Men att vara mån om sina FB-vänner och gärna byta tankar och glada tillrop, det är fina fisken. Då blommar fantasin och man addar gärna.

Hoppas vi ses här snart igen.

KramA

Tror att snödrivan driver med mig sa Magnus Lager, när lager på lager av snö blåste igen hans trapp. Nästa skottår infaller 2012. Är han i skottlinjen då kan det gå ännu värre och det vore ju gräsligt tråkigt, alltså att få bita gräs när marken frusit. Föreslår att alla utrustar sig med den västsvenska lösningen, skottsäker väst. Då slipper man bli offer för dem som driver omkring utan rent mjöl i påsen. Divor med snövitt samvete är bättre.

En annan lösning skulle ju kunna vara att fly´ta till Göteborg. Härd smälta drivorna snabbt och gör skottlossning överflödig i snölossningen.

Det sägs att en go´ göteborgare alltid kan få till en ordvits och jag gillar den tanken även om en och annan upplänning kan skotta i manegen så sågspånen ryker.

Ska inte trötta dig med fler vitsar men vill slå ett slag för det glada - och dämpade - i livet. Att kunna skratta är befriande. Det är rena dundret för huvudkontoret. Men att skratta på uppmaning, det är svårare. Det finns en mängd snälla tips om hur man ska göra men ibland kan det vara bra att få slippa skratta. Det får inte bli ett krav med smilband i ständig hängmattsform. Det är helt OK att få vara dämpad och få vara ifred.

Att ta paus är bra.

Hoppas att vi möts här snart igen

KramA